Livet i min egen lilla bubbla...

Hmm, vad ska man skriva här då? Ja, en första kan ju vara vad som helst, men det första jag väljer är… Corleone. Min egen lilla cowboy-häst som tyvärr inte längre finns med oss.

Corleone var min absoluta favorit i stallet och utan honom hade jag nog inte klarat mig igenom många svåra situationer eller förändringar i livet. Men hur passar denna fantastiska häst in under rubriken en första? Jo, för han är den första som verkligen fick höra om det som jag hittills tyckt varit det jobbigaste i mitt liv. Även om han var en häst med ett svängigt humör så när jag stod mot hans hals och grät verkade det som han förstod och om han kunde så tror jag att han skulle gett mig en kram.

Min första riktiga favorithäst, som jag kan minnas. Och medan andra favoriter kommit och gått så förblev han min favorit till sin död. Jag saknar honom otroligt mycket och många tror jag inte förstår vad jag såg hos den lite smått galna hästen, men han fanns där för mig och det var nästan som vi förstod varandra.

Saknar honom verkligen och ingen annan häst kommer någonsin att ta hans plats i mitt hjärta <3

Något jag inte klarar av är när människor klagar över saker som inte är något att klaga över. Jag har inga kläder, det är äcklig mat, jag tror jag svälter. Inget av detta är verkliga problem när man ser hur människor har det i olika olycksdrabbade länder, t.ex. på Haiti. Vi kan inte ens föreställa oss hur de har det, de har trotts allt förlorat sitt hem!

Detta är något som jag verkligen tycker är dålig stil. Ibland tror jag att vi alla skulle behöva genomgå en dag i deras liv. Inte veta om det blir någon mat den dagen eller inte ha någonstans att sova eller ta vägen när det blåser upp till storm. De flesta av oss hade förmodligen inte klarat oss genom hela dagen. då känns det väldigt onödigt att klaga över småsaker, som att tycka att hela garderoben bara innehåller fjolårets kläder, var glad att du har kläder över huvudtaget! Jag tror inte du verkligen vill veta hur det är att inte ha några kläder.

  
Tänk om du skulle ha det så här? Skulle du klara det?

En annan sak som är väldigt irriterande är när människor bara antar saker. När man möter en person för första gången är det oftast inte deras verkliga jag. Det är ungefär som att döma någon efter utseende. Man vet inte hur en person är bara genom att se deras utseende. Detta är något som jag i allmänhet vi är bra på. Döma hunden efter håren. Varför är det så jobbigt att lära känna en person så man får se deras verkliga jag, inte just det man ser vid första ögonkastet. Jag förstår det inte. Menmen, vi kan ju inte vara perfekta. Det hade ju inte varit så roligt. Då hade vi ju inte haft något att klaga på ;-)

Oj, detta blir svårt att skriva om. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men SM-kvalet i Ängelholm för tre veckor sen var ett ögonblick som var riktigt häftigt. Att vi, lilla Hjärnarp är bland de sexton bästa lagen i Sverige är ganska galet. Man kan förstå att ”storklubbarna” Engelholm och Malmö var det, men den lilla klubben Hjärnarp som man knappt vet var det ligger är där, det är helt galet. Här kommer lite bilder på mig (för en gång skull) från helgen:

Bildkälla: http://www.upsphoto.se/djsm11/10-58-455-2/ och http://www.upsphoto.se/djsm11/10-58-453-1/

Det har varit mycket. Det har varit skola, innebandy, ja lite av det mesta. Men samtidigt är det en helt vanlig månad under vinterhalvåret för mig, det är så det har sett ut de senaste fyra – fem åren.

Sen att just denna februari varit extra snöig och kall gör ju att det varit den kallaste vintersäsong jag någonsin gjort. Men det har också varit den roligaste. Så man kan ju säga att februari varit roligt, trotts kylan. Så detta har varit en rolig, men på ett sätt jobbig månad. Men å andra sidan skulle jag inte vila ha den på något annat sätt heller. Ett bättre februari är faktiskt svårt att tänka sig. Sen att det varit vissa personer som borde varit inblandade som kanske inte varit det, men de är i mina tankar. Hela tiden.



En kall månad februari...

Måste ju bara vara artonårsdagen. Att fylla arton var hur gött som helst. Att kunna göra vad man vill, att ha möjligheten att ta körkort, hur gött är inte det. Men dagen efter man fyllt arton vill man ju bara bli tjugo så man kan göra precis allt! Det kommer bli ännu bättre ;-)

 
Blev visst fel håll första gången (A)

Annars tycker jag alla mina födelsedagar är toppen. För alla har spenderats med människor jag älskar och det är den bästa presenten man kan få <3

Jag kan inte direkt säga att det handlar direkt om mig, men det är ett roligt minne. Jag vet kanske inte ens om det är ett favoritminne, men det är som sagt väldigt roligt.

Den 3:e november, 2003 kanske, så blev jag om min bror oerhört förvånade när mamma och pappa klädde upp sig för att vi skulle åka ut i skogen under helgen. Vi hade ju tagit på oss joggingkläder och var ”utrustade” för att just åka ut i skogen.  När föräldrarna sedan säger att vi kanske borde byta kläder för vi ska göra ett stopp på vägen så står vi där som två frågetecken. Vad yrar de om? Jo, de har tydligen bestämt sig för att de ska gå och gifta sig. Om vi var frågetecken tidigare så är det inget mot vad vi var nu. Vi fattade absolut ingenting. Det måste ju bara vara ett skämt! Men nej. Mamma och pappa stod på sig att vi skulle byta om, så det var ju bara att ställa in sig i ledet. Vi gick och bytte kläder, satte oss i bilen och åkte till Helsingborg för att föräldrarna skulle kunna gifta sig.

Under hela vigseln satt jag och lillebror som förstenade och vill nog egentligen bara försvinna från jordens yta. Men där satt vi och försökte fatta vad som höll på att hända. Jag tror knappt vi har fattat idag vad som hände den där dagen, men det hände. Mitt framför våra ögon och vi har ju inte direkt märkt någon skillnad mot innan. Vi lever ju likadant idag som vi gjorde innan de var gifta.

Som sagt, detta är ett minne som jag antagligen kommer bära med mig alltid. Inte för att det var en dag som jag just då tyckte var så rolig, men idag kan jag skratta åt det och det är något vi kan skratta åt tillsammans.

Tack mamma och pappa för ett minne som jag alltid kommer ha med mig.

Vill jag hålla för mig själv... Jag hoppas ni inte blir allt för besvikna, men jag känner att det är något som bara mina absolut närmast ska få ta del av. Inte för att ni läsare inte står mig nära, men det är helt enkelt för privat för att jag ska vilja skriva om det i bloggen. Hoppas som sagt att ni inte blir allt för besvikna...



Får bjuda på en lite rolig bild istället ;-)

Detta blir ett svårt inlägg at skriva. Drömmar kan tolkas som många saker. Vad vill jag göra efter skolan? Hur långt vill jag nå med innebandyn? Hur ser min framtida familj ut? Ja, det finns många tolkningar. Man kan ju även tro att det handlar om vad jag drömmer om på nätterna, men det kan jag tyvärr inte svara på. Jag kommer aldrig ihåg vad jag drömmer, så det kan bli svårt att skriva om det. Men resten kan jag försöka beskriva.

Vad vill jag, Elin Bergsten, göra efter skolan? Ja, just nu är jag bara så trött på skolan att jag vill slippa den. Men samtidigt har jag hittat ny inspiration till att plugga vidare. Dagen ”drömyrke” är, tro det eller ej, lärare. Mattelärare. Det är kanske inte det mest populära ämnet, men när man alltid har haft lätt för ett ämne och tycker det är relativt lätt att förklara för andra vad vi håller på med.  Sen var jag hamnar är en annan femma. Lund, Malmö, Göteborg eller någon annan av alla städer i vårt avlånga land.  Men det är något framtiden får utvisa. Samma med de övriga två ”frågeställningarna”. Jag har ingen aning om var jag kommer hamna, därför tycker jag det är bättre att inte säga något om det över huvudtaget.

Drömmar hör ihop med framtiden och vad framtiden har att erbjuda vet vi inte förrän vi är där. Därför är det bättre att ta en dag i taget och helt enkelt se vad framtiden utvisar. Sen att vi kan påverka vad som kommer ske i framtiden är en möjlighet, och vi ska absolut göra vårt bästa för att göra vår framtid så bra som möjligt.   

·         Klippt mig (ca 2 cm)

·         Bakat kärleksmums

·         Lagat kökssoffan

Vilken underhållande dag va ;-)

Måndag: Städade med mamma. Tränade.

Tisdag: Klippte mig. Handlade. Lagade kökssoffan. Bakade och lagade mat. Var på Ikea.

Onsdag: Träffa Nisse. Spela match.

Torsdag: Halmstad och bada med Nisse.

Fredag: Inget planerat så det blir väl att plugga…

Lördag: Samma som ovan, men inget plugg om jag blir klar på fredagen…

Söndag: Spela match.  

I min handväska finns just nu:

·         Pennskrin

·         Skolkalender

·         Miniräknare

·         Engelskabok

·         Mattebok + räknehäften

·         Linjal

·         Privat kalender

·         Naturkunskappapper

·         Schema

·         Andra lappar

·         Nycklar

·         Näsdukar

·         Nagelfil

·         Ipod

·         Hörlurar

En bra blandning va? Det är egentligen fel att säga att det är min enda handväska. Jag har cirka tre jag använder, men de övriga två är just nu tomma. Och visst är det konstigt att inte ha plånboken i handväskan. Tja, jag är inte så glad för att ha väska när jag är ledig. Det är lättare att ta sig runt utan en stor, klumpig väska som är i vägen hela tiden.  Men den ser bra ut i alla fall ;-)

 
Så här ser väskan ut som rymmer allt detta ;-)

Min lillebror. Min lilla ”djävulsängel”. Han som ena sekunden kan vara hur snäll och söta som helst för att nästa sekund bli ett litet monster. Hur kan man tycka så mycket om en person man aldrig vet var man har honom. Jag vet inte riktigt, men jag älskar honom precis lika mycket ändå.

Att ha en lillebror som spelar hockey är väldigt speciellt. Det blir en speciell känsla att varje helg under sin uppväxt gå in i en ishall någonstans i Skåne. Man kan inte föreställa sig hur det är om man inte har upplevt det själv. Men det ger en speciell familjekänsla. En slags sammanhållning om inte många andra familjer känner. Jag tror det är något som kommer från att ha idrottande syskon/barn eller till och med vänner. Att var och varannan helg inte kunna göra vissa saker för att det är cup hela dagen i Höör eller eftermiddagsmatch i Malmö eller Trelleborg. Men att spendera dessa dagar med familjen gör att vi idag kan spendera nästan hela helger på olika håll och ändå ha de familjestunder som många familjer kanske har varje lördagkväll, som vi inte har en möjlighet till då vi kanske är i helt olika delar av landet.

 




Men att ha en lillebror har sina fördelar. Även om han ska spela den tuffa killen som inte känner något så vet jag att om någon skulle såra mig eller göra så jag känner mig obekväm så skulle min lillebror förvandlas från ett lilla retligt monster till min egen skyddsängel. Det är en väldigt skön känsla att veta att det finns någon som alltid står på min sida. Även om det kanske inte är så hemma eller så andra kan se det, men när det bara är vi, ja, då träffar jag min riktiga lillebror. Han som är tre år yngre och, i alla fall ibland, tycker om sin storasyster.    




Lillebror, jag älskar dig!

Det här trodde jag aldrig att jag skulle göra. En dagen out-fit. Menmen, listan ”kräver” det så då är det väl bara att göra det.

Denna har jag gått runt i idag. Eller nästan. den ser inte riktigt lika dan ut, men eftersom jag inte orkade ta något kort fick det bli något som liknade. Tillsammans med ett par tajts, ”benskydd” och gympaskor. De två sist nämnda är nödvändiga då mina benhinnor håller på och är elaka. Nu har jag dock hoppat ur ”finkläderna” och tagit på jogginstället (A).

Min tro kan vara lite svår att definiera. Jag har en och jag är konfirmerad, men om det är för att jag är superkristen tror jag inte. Men jag tror på ett liv efter döden och att vi någon gång kommer att komma tillbaka till detta jordeliv. Sen hur, när eller var vi kommer tillbaka vet jag inte. Men jag vill, och tror, att vi på något sätt kommer tillbaka och kanske inte får en andra chans, men det vi gjorde fel i vårt ”förra liv” får vi kanske en ny chans att reparera i ett senare. Det är nog därför som vi har ”deja vu-” upplevelser och kan känna att vi gjort vissa saker tidigare och därför vet hur man ska göra i detta liv.

Ett ögonblick… Ja, det finns så många att välja på: Gothia åttondel mot FBCE, Sölvesborg/Åhus, SM i Växjö/Ängelholm, första dammatchen osv. Men ett ögonblick jag aldrig kommer glömma var när min älskade pojkvän kom hit första gången för att hämta mig när vi skulle till Hbg för att äta middag och kolla bio. Han stod utanför dörren med rosor och såg hur glad ut som helst. Sen att han inte riktigt hade kolla på var han skulle köra på motorvägen eller att vi hade lite problem att hitta någonstans att äta är små detaljer som ändå är så stora, som tillsammans bildar minnet av den 23 juni 2009. Att vi sen hade valt en bra film till på köpet gör ju inget (A)

Honey, jag kommer alltid bära med mig minnet av vår dag och vill inte att du försvinner ur mitt liv. (Även om du är lite förvirrad ibland ;-) )

Min bästa vän, jag har många vänner jag skulle vilja skriva om i detta inlägg. Men den person det kommer falla på är den person jag känt sedan jag var cirka två år, Nisse. Eller hennes namn är ju Emilia, men Nisse kommer hon nog alltid kallas, det är något hon helt enkelt får stå ut med.

Nu vill vi inte ha några misstolkningar av bilden. Nisse visar bara hur bra hon sjunger ;-)

Utan min bästis skulle jag nog inte klarat mig igenom de långtråkiga dagarna i grundskolan eller de tuffa dagarna på gymnasiet. Att kunna ringa henne eller bar kunna skicka ett sms när man behöver prata av sig lite är den skönaste känsla som finns. Det är en riktig vän! När man känner att även om vi inte hörts av på ett ta så känns det som vi ses varje dag när vi väl träffas. Och att vi numer även kan inkludera våra pojkvänner gör ju inte saken sämre ;-)

Någon myskomin i Åhus :-P

Nisse, utan dig skulle jag inte klara mig och jag skulle kunna hålla på och skriva om dig hela natten om det skulle behövas, men jag tror inte jag behöver göra det. Du vet var du har mig och jag var jag har dig så någon större förklaring till varför vi står varandra så nära tror jag inte behövs. För alla där ute som har denna person som ni känt sedan barnsben och som vet allt om er, ni känner igen er. Sen att jag väljer att kalla Nisse för min bästis, ja, det är mitt val. Men alla mina vänner betyder oerhört mycket för mig, fast Nisse är det där lilla extra. Jag tror till och med jag skulle kunna ringa henne mitt i natten om det skulle behövas, hon skulle ändå svara. Och jag skulle absolut gjort det för henne, om jag vaknat när telefonen ;-)

Liseberg i nian. Fråga inte vad hon håller på med bara ;-)

Skämt å sido, Nisse försvinn inte ut mitt liv, det skulle vara en av de största förluster jag kan tänka mig <3



Sista dagen i nian...