Livet i min egen lilla bubbla...

Hmm, vad ska man skriva här då? Ja, en första kan ju vara vad som helst, men det första jag väljer är… Corleone. Min egen lilla cowboy-häst som tyvärr inte längre finns med oss.

 

Corleone var min absoluta favorit i stallet och utan honom hade jag nog inte klarat mig igenom många svåra situationer eller förändringar i livet. Men hur passar denna fantastiska häst in under rubriken en första? Jo, för han är den första som verkligen fick höra om det som jag hittills tyckt varit det jobbigaste i mitt liv. Även om han var en häst med ett svängigt humör så när jag stod mot hans hals och grät verkade det som han förstod och om han kunde så tror jag att han skulle gett mig en kram.

 

Min första riktiga favorithäst, som jag kan minnas. Och medan andra favoriter kommit och gått så förblev han min favorit till sin död. Jag saknar honom otroligt mycket och många tror jag inte förstår vad jag såg hos den lite smått galna hästen, men han fanns där för mig och det var nästan som vi förstod varandra.

 

Saknar honom verkligen och ingen annan häst kommer någonsin att ta hans plats i mitt hjärta <3

Denna listan skulle kunna göras lång, men jag väljer att sammanfatta det med att jag är en relativt känslig person som inte är rädd för att gråta. Jag gråter till filmer, om det är sorgligt i böcker. Ja, det ska inte mycket till för att jag ska gråta. Sen finns det de gånger jag kan bli så arg att jag gråter eller skrattar och samma sak händer, men det är väl sådant många gör (A)


 Källa [http://files.marianova.com/files/imagecache/normal/files/963/a719608142f1d20e027c8e52f72d0ce7.jpg]

Riktigt så här ser det väl inte ut när jag gråter. Men mängden skulle kunna stämma ;)

Detta är enkelt. Min familj, mina vänner, min pojkvän och att jag KLARADE MITT KÖRKORT IDAG!

Något jag inte klarar av är när människor klagar över saker som inte är något att klaga över. Jag har inga kläder, det är äcklig mat, jag tror jag svälter. Inget av detta är verkliga problem när man ser hur människor har det i olika olycksdrabbade länder, t.ex. på Haiti. Vi kan inte ens föreställa oss hur de har det, de har trotts allt förlorat sitt hem!

 

Detta är något som jag verkligen tycker är dålig stil. Ibland tror jag att vi alla skulle behöva genomgå en dag i deras liv. Inte veta om det blir någon mat den dagen eller inte ha någonstans att sova eller ta vägen när det blåser upp till storm. De flesta av oss hade förmodligen inte klarat oss genom hela dagen. då känns det väldigt onödigt att klaga över småsaker, som att tycka att hela garderoben bara innehåller fjolårets kläder, var glad att du har kläder över huvudtaget! Jag tror inte du verkligen vill veta hur det är att inte ha några kläder.

  
Tänk om du skulle ha det så här? Skulle du klara det?

En annan sak som är väldigt irriterande är när människor bara antar saker. När man möter en person för första gången är det oftast inte deras verkliga jag. Det är ungefär som att döma någon efter utseende. Man vet inte hur en person är bara genom att se deras utseende. Detta är något som jag i allmänhet vi är bra på. Döma hunden efter håren. Varför är det så jobbigt att lära känna en person så man får se deras verkliga jag, inte just det man ser vid första ögonkastet. Jag förstår det inte. Menmen, vi kan ju inte vara perfekta. Det hade ju inte varit så roligt. Då hade vi ju inte haft något att klaga på ;-)

Oj, detta blir svårt att skriva om. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men SM-kvalet i Ängelholm för tre veckor sen var ett ögonblick som var riktigt häftigt. Att vi, lilla Hjärnarp är bland de sexton bästa lagen i Sverige är ganska galet. Man kan förstå att ”storklubbarna” Engelholm och Malmö var det, men den lilla klubben Hjärnarp som man knappt vet var det ligger är där, det är helt galet. Här kommer lite bilder på mig (för en gång skull) från helgen:

 

Bildkälla: http://www.upsphoto.se/djsm11/10-58-455-2/ och http://www.upsphoto.se/djsm11/10-58-453-1/